För att kunna arbeta språkutvecklande krävs också ett ledarskap, inte minst för att arbeta med formativ bedömning då det krävs att eleverna har en lärmijö där de kan ge konstruktiv feedback, de kan arbeta med andra och förflytta sig i klassrummet. Det ena utesluter inte det andra.

Jan Håkansson och Daniel Sundberg beskriver i sin bok utmärkt undervisning att lärarkompetens ibland betraktas ur ett perspektiv som är en helhet av en rad samspelande förmågor. De finner framförallt tre delar för lärarkompetens som forskare tycks vara överens om:


Relationellkompetens
– betonar sociala relationer, elevaktivitet, motivation

Ledarkompetens –  succesiv utveckling av elevinflytande, mer undervisning än administration, fokus på väsentligt innehåll

Didaktisk kompetens – hög kunskapsnivå, variation dvs en repertoar av olika metoder som man använder sig utav. Utmanar elever där de befinner sig. Uppmuntrar till att reflektera över sitt eget lärande.

Vi behöver ta en närmre titt på dagens lärarskap och relationsbyggandet, det är inte bara våra metoder och vårt material som behöver förnyas och omförhandlas. Från en auktoritär styrning och struktur i skolan har vi tagit ett stort kliv till en demokratiskt byggd skola – det är något som inneburit viss förvirring kring ledarskapet. Ordet auktoritär eller sträng har en negativ klang idag men faktum är att en demokrati förutsätter fortfarande struktur, ordning och framförallt en acceptans av ledarskapet.

Imorse kunde vi se en intervju på Tv4 med läraren Magnus Blixt där han lyfter att demokrati också betyder arbete och inte enbart att vi har det trivsamt. Tryggt och trivsamt är en förutsättning men det räcker inte. Han säger att det är en problematik att en del elever har inställningen att lärare inte bestämmer, ”du bestämmer inte över mig”. Hur förhåller vi oss till det? Jag skrev om det demokratiska klassrummet i tidigare inlägg, att vår läroplan har en demokratisk ansats och att det finns en risk att eleverna tolkar den som allas rätt att bestämma – men i vad får vem bestämma och var eller när? Hur ska vi, eleverna och dess föräldrar förhålla sig till detta när vi inte lyfter det? Det är viktigt att skapa en fungerande miljö där alla känner sig delaktiga men det behöver ändå uttalas.

Vi har inte längre det självklara mandat som förr, idag måste vi förtjäna det men det är sällan vi sätter ord på hur? Hur gör en bra ledare? Vilka är framgångsfaktorerna? Detta betyder inte att jag förespråkar den auktoritära skolan från förr utan snarare det moderna lärarskapet som vi anpassar till de spelregler vi har att förhålla oss till idag.

Vi behöver skapa ett aktivt ledarskap som får en acceptans, som vågar ställa krav och bygger relationer och ett lustfyllt lärande. Där vi inte bara ska förmedla kunskap utan också själv lära av eleverna och leda – det gör vi när vi tillsammans kan sätta ord på vad det nya lärarskapet innebär – precis som vi diskuterar strategier i språk eller bedömning så behöver vi diskutera lärarskapet.